INTRODUKTION TILL SHAMANISM

Under tiotusentals år utvecklade våra förfäder i alla delar av världen sin förmåga att bota sjukdomar och lösa problem med hjälp av andliga tekniker. Det anmärkningsvärda system av metoder som utvecklades kallas idag för shamanism. Bilder i grottor och hällristningar i olika delar av Australien, Europa, Centralasien och Amerika visar på shamaners arbete och ritualer.

 

Delar av denna urgamla kunskap har levt kvar bland urbefolkningar fram tills idag trots att det har gjorts stora ansträngningar för att utrota den, främst av religiösa men även av politiska skäl. Det finns stora likheter vad gäller metoder och världsåskådning mellan aboriginer, samer, indianer och folk från Sibirien. Gemensamt för dessa folks världsåskådning är synen att det finns en parallell andlig verklighet med en övervärld, en undervärld och en mellanvärld. Till dessa världar reser shamanen för att lära känna sina andliga hjälpare och för att hämta råd och kunskap.

Den som känner sina hjälpare kan åkalla dem så att de kommer till shamanen och arbetar genom honom eller henne i denna världen. Man kan säga att en shaman är en slags medicinman eller medicinkvinna som utmärker sig genom sitt aktiva samarbete med den andliga världen för att bota sjukdomar och lösa problem. Hur problemen ser ut har delvis ändrats under historiens gång men metoderna är i mångt och mycket desamma, än idag.

 

Den andliga världen som shamanerna kan resa till är för de flesta av oss något som vi bara känner igen från sagor, drömmar, myter och nära-döden-upplevelser. Idag håller många av dem som fått sin tradition bruten på att återerövra sin relation med shamanismen. Detta sker över hela jorden. Dessutom finns ett ökat intresse i den västerländska civilisationen att själva lära sig de shamanska metoderna som ett led i en egen andlig utveckling.

Överhogdalstapeten från ca 1040-

Visar bl.a. Yggdrasil - Livets Träd och Sleipner, Odens häst med åtta ben.

INTRODUKTION TILL FORNNORDISK TRADITION OCH SEJD

Den fornnordiska traditionen

Den fornnordiska traditionen har flera namn. Ofta benämns den Forn Sed eller Asa-tro. Inom moderna andliga kretsar säger man internationellt ofta ”Sejdr”, med isländsk stavning. Själv föredrar jag ”fornnordisk tradition.

Ur arvet från stenåldern växte den tidiga bronsålderns andliga kultur fram.  En matriarkal kultur, kopplad till växande, åkerbruk och fruktsamhet utvecklades. En kultur där det i norra Skandinavien, fortfarande inte fanns några stridsvapen. Klimatet blev kyligare och det gick inte längre att få två skördar i Skandinavien. Bronsframställning krävde resande. Folkvandringstiden med dess hemvändare förde med sig de manliga krigande gudarna. Våldsamhet och krig förstärkte patriarkaten. I myternas värld beskrivs kriget mellan Vaner och Asar som det första kriget. Tro och relationer med gudar och gudinnor förändras sakta. Som en väv som växer fram ur vävstolen vävs kunskaper, förmågor och föreställningar ihop.

För den andligt intresserade är våld och krig inte så intressant. Freja, den höga Frun, Vanernas gudinna, lär Oden att sejda, att skåda in i framtiden i samarbete med ödets krafter. För att förutspå och påverka vad som komma skall. Han offrar sitt öga för insikt och kunskap om allt som sker. Hon vet redan, är bärare av kunskapen. Ödesgudinnorna styr över alla.

 

Hur kan vi ha nytta av det här?

Det finns flera anledningar till att det så intressant att ägna sig åt den fornnordiska traditionen?

  • Det är en kunskapsväg. Ett av flera sätt att nå andlig visdom genom att använda uråldriga metoder och tankesätt

  • För att kunna praktisera uråldrig magi och de metoder som fordom användes. Få kunskap och kunna påverka genom att sejda och tyda runor. I samklang med nornor, med gudinnor och gudar och med andra krafter som vi kan möta.

  • För att hedra och stödja fruktsamhet, naturens överflöd och samhörigheten mellan människan och Moder Jord

  • För att arbeta helande, med örtmedicin och andra helande metoder. Utifrån det arbete som utfördes av Diserna på Läkeberget

  • För att inte vara rädd, utan vara vän med döden. Döden har ett oförtjänt dåligt rykte.

  • För att stärka förmågan att leva i balans med Livets gång och Årshjulet

  • För att öka förmågan att förstå och leva med naturen – vandra i, jaga i, leva med

  • Utveckla och förstärka de dygder som den fornnordiska människan höll högt

  • Skaffa sig förmåga att arbeta med och mot kaosmakterna och leva enligt etiska regler

  • Hålla sig med en stark ryggrad. Ha en stark acceptans, leva i nuet och möta händelser och svårigheter som de kommer. Utan skam och skuld.

Bältespänne från 500-talet med Odin med nål som petar ut ögat för att offra det i Mimers brunn.

Krigsbytesoffer hittat i Finnestorp 2010

TOPP